Ett litet inlägg om tiden med min underbara Diva!

Mamma kom med den underbara nyheten att jag skulle äntligen få köpa en egen häst!
vi började kolla stallplattser och det fanns platts där vi hälst ville stå.
vi pratade runt med mycket hästfolk och så sedan började vi leta..


Vi ringde runt till massor av hästar och ingen värkade så bra.. sedan hittade jag Diva.
Jag vart helt fast och tänkte " detdär är min häst" och jag fick åka och provrida!
jag älskade henne redan då!

och vi bestämmde direkt tid till en provridning till + eventull hämtning.
så en vecka efter kom vi och provred henne igen och jag fick även pröva att hoppa och jag älskade henne enumer!
kul för hennes förra ägare.. hämtade henne dagen efter hennes födelsedag :/

Påvägen hem så hade vi lastat henne trångt och hon har en släng av klaustrofobi så hon skulle ha åkt brett.
men hon försökte lägga sig ned och hade panik, så vi fick lasta ur på ica maxi i julita och jag fick gå rnt med henne så hon skulle lungna sig medans Sarah fixade om i transporten sedan så lastade vi brett och hon stod helt stilla hela vägen.


sedan när vi kom dit han jag gå dit typ 4 gånger om dagen och bara kolla på henne!
till en början gick det bättre ovh bättre i ca 2 månader.

sedan började alla små problem bli större, nu började vi lära känna varandra.
hon kunde inte galoppfattnig- det lärde jag henne med mycket träning.
började med att hon slutade komma i hagen. det gick över när jag inte gav mig.
hon började dra rakt ut i skogen när vi skulle galoppera - det gav sig.
hon började galoppera i sidled ner i dikena när hon inte fick som hon ville. det vart nästan helt bra.
sedan började det på banan..


nu kom det värsta..
hon var rädd för spön.. hon vägrade gå i ridhuset så då fick jag låna ett spö..
det ångrar jag at jag gjorde..  för jag slog till henne ( bara markerade) för hon lyssnade inte på småduttarna och hon hoppade till och jag fattade galopp.. och jag kännde att det gick snabbare och snabbare och jag fick inte stopp på henne så hon snubblade i ridhus "svängen" så vi gick omkull.. jag tappade luften och flög typ in i sarjen kommer knappt ihåg men hästen sadade sig inte iaf det var det viktigaste för mig.

jag hoppade upp igen på hemvägen och skrittade hem med hjärtat i halsen..
med den tanken.. att hon nästan rullade över mig och min första tanke... nu kommer jag dö.


hon hängde i bettet när vi dressyrade.. det slutade hon med.
när hon tyckte det vart jobbigt så stannade hon och sparkade mot spöt - det slutade hon med.
det sissta hon höll på med var att hon bara stannade när det vart jobbigt och hon bara backade och kastadesig och började galoppera i sidled. det vart bra men det tog längst tid och då tyckte mamma inte att det var värt det att jag gjorde illa mig för en häst för ridpasset slutade i tårar nästan varenda ridpass..

vill ni ha fortsättningen om varför jag sålde henne osv?


-Jag älskar dig-